SommarMedSempanDala

Från en lagkamrats synvinkel

Jag känner mig väldigt stolt och ärad att få göra ett gästinlägg i denna fantastiska blogg. Problemet är bara att jag aldrig skrivit i en blogg och dessutom känner att jag inte har så mycket vettigt att dela med mig av.

När jag satt och funderade på vad jag skulle skriva om, slog det mig plötsligt. Många av er som läser denna blogg har säkert någon slags relation till antingen Dala eller Sempan, eller kanske till båda två. Ni kanske är familjemedlemmar, släktingar, vänner, gamla klasskompisar, eller som jag, en lagkamrat. Det behöver ju inte vara så. Ni kanske är supportrar (vilket i och för sig är en slags relation) Eller det mest troliga, ni har av misstag råkat klickat er in på den här sidan. Oavsett så tycker jag det är spännande att veta att vi alla har upplevt olika saker tillsammans med dessa två damer. Vi har alla olika minnen och känner dem på olika sätt. Därför tänkte jag som LAGKAMRAT dela med mig av den bilden jag har av dem.

Jag gör nu min fjärde säsong i KGFC och var alltså redan i klubben när både Dala å Sempan kom. Till en början när Dala kom va allt frid och fröjd. Alla körde på och träningarna flöt på som vanligt. Sen kom träningslägret i Turkiet. Redan första dagen skulle vi köra avslut och givetvis skulle det tävlas. Gamla mot unga. Det största prestigemötet som finns. Vi yngre fick en något dålig start och efter att Dala hade misslyckats med några skott i rad, rann det över.  Jag tänker inte skriva vad hon skrek ut, men det var ord som aldrig hade nämnts på våra träningar innan. Torbjörn blev helt paff och fick hämta upp hakan som låg långt ner i gräset. Orden hon sa taggade igång hela det yngre laget som lyckades vända och vinna matchen. Efter den träningen är inget sig likt längre. KGFC har gått från att vara det lugna och snälla laget till ett lag som kan bli riktigt griniga och gör allt för att vinna. Dala hade kommit in i laget med en unik vinnarskalle. Hela året fick vi sen lära känna tävlingsmänniskan Dala. Både på och utanför planen, de skulle tävlas i allt och det var få, om ens någon som kunde stå upp mot henne i diverse olika spel och tävlingar. Tills Sempan kom in i bilden.

  Året efter skrev nämligen även hon på för klubben. Är det någon som gillar att tävla och spela spel så är det Sempan.  Om det är tur eller skicklighet, de vet jag inte, men Sempan har en förmåga att vinna i det mesta hon ställer upp i. Oavsett om det är kortspel, yatzy eller något annat. Allt går liksom hennes väg när det gäller spel och olika tävlingar. Det brukar vara hårda duster mellan dessa två damer och det är inte ovanligt att det står mellan just dessa två tävlingsmänniskor när segraren ska koras. 

Det har även vart mycket prat om den gyllene årgången här på bloggen. Något som i deras ögon alltså skulle vara 87. Det är konstigt med oss fotbollsspelare, eller kanske idrottare i allmänhet. Om det kommer upp någon ny talang eller om man rent allmänt undrar hur gammal någon är så svarar man alltid i årgångar. Tex. Hon är ung och väldigt lovande, bara en 93:a. Eller. Ja, hon börjar bli rutinerad (läs gammal) hon är ju 81:a. Det är så vi räknar år. Vi säger aldrig att hon är 18 eller 30 år. Varför vi gör så, det vet jag inte. Kanske är de dem äldre spelarna som har börjat med det. Om dem istället säger året dem är födda på så tror dem inte att de yngre spelarna kan räkna ut hur gamla dem verkligen är. Jag vet inte, men det är en rolig tanke.

  Själv är jag i alla fall en 88:a, alltså precis utanför den ”gyllene” årgången. Tillräckligt gammal för att under ungdomsåren fått åka med den ”gyllene” årgången på vissa läger men fortfarande tillräckligt ung för att fortfarande allt som oftast få börja i mitten i kvadden på träningarna. Ett landslagsläger hade jag det tufft, jag var ensam 88:a. Sempa, Dala och Lina (den andre gästbloggaren) tog verkligen hand om mig detta läger. Dem bjöd in mig och lät mig va 87:a för en vecka. Dock under hot om att jag va tvungen att säga deras kampramsa visst antal gånger. Den är jättesvår att lära sig och går så här. 87, 87, 87. Det slog mig senare att jag nog fick vara 87:a enbart för att dem skulle få övertag på alla dessa stora och starka 82:or. Men vad gjorde de, jag fick ju tillhöra den ”gyllene” årgången en hel vecka.

Nu får det vara slut babblat för mig. Sempa och Dala, Dala och Sempan. Egentligen är det samma person. Dem är så lika dem två så det är EN person med fyra ben. Torbjörn sa en gång om dem ”ser man den ena så ser man den andre”. Båda två är hysteriskt roliga och har alltid något lurigt på gång. Ingen går säker i deras närhet. Dem är två riktiga glädjespridare. Sen att dem är två fantastiska fotbollsspelare också det vet ni redan, de har dem visat så många gånger.

Skicka nu in era bästa hoppkort så kanske du, precis som jag, får chansen att skriva några rader på den här sidan.

  


Kram Linnéa Liljegärd